Jag har fortsatt att bläddra i den gamla pärmen.... Hittade Lea Lotten story som var införd i SK-Bladet nr 4 1984. Jag minns inte när Abyringen dvs intresseföreningen för abessinierägare, bildades men loggan ser ut så här i dag. Nu finns ju sedan länge även den semilånghåriga varianten, somalin, där. Loggan ritades av min mamma, Sickan Kalmering, och det glädjer mig att se att den ser lika dan ut idag.
Lea Lotten Story
En fuktkall höstdag för 11 år sedan anlände en liten krabblik sak, som tycktes som sin liknelse enbart kunna ta sig fram i sidled, fast med en styv flaskborste därbak. Det var Tricolor Lotta, en röd abessinier, och jag hade aldrig sett någonting liknande ens på vykort. Min syster, den stolta ägarinnan, som redan hade två perser och två huskatter, ett spädbarn samt en fyrarummare fylld med akvarier, tyckte att hon behövde sysselsättning. Det fick hon med lilla Lotta i huset!
Eftersom jag duktigt försummade mitt skolarbete och Eva bodde nära föräldrahemmet, vistades jag ganska ofta hos henne. Jag minns min systerdotter som helt liten, sovandes i sin bybysitter med två gråstrimmiga historier kring benen, något luddigt blått på ena sidan, något annat, lika luddigt fast svart på den andra och överst, utsträckt straxt under barnets kladdiga haka -Lotta. Hennes givna plats var alltid överst. När hon var stilla vill säga. I vaket tillstånd höll hon sådana hastigheter att perserna förskräckt tog sin tillflykt bakom något skyddande föremål.
Hon var så liten och nätt att hon utan svårighet klättrade uppför ens byxben när man stod vid diskbänken (diskbänk = mat?). En gång hade jag händelsevis inga byxor på mig.... när hjärnstilleståndet släppt sade jag en del saker som tydligen var så förolämpande, eller om det var uttalet, så att lilla Lotta försvann in under frysen som en dammråtta i korsdrag. Där satt hon och var sårad tillräckligt länge för att jag skulle bli orolig. Jag var barn-/kattvakt och ansvarade för barnets/katternas trevnad. Naturligtvis förutsatte jag att hon fastnat under frysen. Jag lockade och hon pep ömkligt. Efter att ha letat i ungefär tjugo lådor för mycket fann jag en skruvmejsel, pressade mig längs köksgolvet och fick till slut loss listen som satt längst ner. Jag stack in armen bland allt det där som jag helst inte ville veta vad det var, och fastnade. Under mina ivriga försök att ta mig loss viftade jag fram en stor mängd damm som lade sig som en grå hinna över mitt ansikte och glasögon. Det var då Lea Lotta kom fram, nös och gick och lade sig för att sova. Behöver jag tillägga att det var i samma stund som barnet vaknade och skrek?
Nyss bliven vuxen flyttade Lotta med familjen till en ensligt belägen gård i Hälsingland, där hon snabbt lyckades sätta skräck i omgivningen. Vem som var boss och husets härskare var odiskutabelt, hade hon varit mänsklig hade hon varit John Wayne (se boken "Riktiga karlar käkar inte paté" av Bruce Feirstein). Syster dristade sig till att sända henne på en tripp söderut, för att träffa en karl. Gossens matte, Edith, berättade långt senare att hon hört ett egendomligt smackande ljud från hans rum. Det var Lotta som höll honom fast med ena tassen och med den andra dunkade hon hans huvud i ett element. Det blev ingen parning.
Kort efter detta fann min syster till sin förtvivlan att Lotta var dräktig. Tio minuters slapphet i övervakningen och en öppen dörr tillfredsställde hennes vilda lustar. Vem den odågan var vet endast vår Herre och möjligtvis Lotta. Eva bäddade en mycket fin förlossningslåda nedanför sin säng och förberedde både Lotta och sig själv för den "lyckliga tilldragelsen". Lotta tyckte om sin låda, men valde ändå att bädda i ett annat material. Syster vaknade en natt av att det pep i örat. I hennes då väldigt långa hår, låg en nyfödd kattunge och sprattlade i kladdet. Det slutgiltiga resultatet var fyra synnerligen spräckliga ungar i varierande kulörer. Lotta föreföll mycket nöjd.
Som mor blev Lea Lotten oöverträffad! Ingen kunde ha varit mer nitisk och vaksam. Hon blev så gott som självförsörjande - drog hem halvruttna fiskar från grannens sophög, en morkulla från en uppfödare i närheten och fiskade gärna själv nere vid sjön. Mer än en gång kom hon hem genomblöt och försökte truga i sina barn en knappt död mört. Som alla barn, växte även dessa upp och skingrades för vinden. En av döttrarna, Dattis (förslappad form av Dutchess) bor hos vår far. Hon ser ut som en trubbnosad viltfärgad aby med mycket fina stövlar och blev 10 år nu i sommar.
Lotta älskade att vara mamma och släppte därför, om än motvilligt, till igen. Men det var endast Gossen som dög. Den sommaren hennes havandeskap fortskred som planerat, hade vi öppnat pensionatet och vistades där hela familjen. Gamla, pålitliga Lotta vandrade fritt. Hon gick aldrig längre än till rastgårdarna, där hon strosade runt och retade inackorderingarna. Tills en dag hon inte kom hem mer.
Vi bildade skallgångskedjor, hade grannarna att söka, annonserade i lokaltidningen och letade själva oförtröttligt vidare. Efter en vecka ringde ett par, som bodde tre kilometer från oss, och berättade att en konstig rödaktig katta följt med dem hem från en fisketur en vecka tidigare, och vägrat gå därifrån.
Eva kastade sig på närmaste fortskaffningsmedel, som visade sig vara en moped hon aldrig behärskat och gav sig iväg innan det gamla paret ens hunnit lagt på luren. Det var Lotta, men en mycket klen Lotta. Hon hade, förmodligen samma morgon, blivit träffad av en bil och var i dålig kondition. Efter ett par dygn på sjukhus repade hon sig men hade kastat alla ungarna. Blekt leende återvände hon till landet och lät sig nådigt serveras proteinrik kost såsom lever och fina köttbitar. Hennes mindre erfarna kamrater behandlades som lort och Lea Lotten fick därför chambre séparée. Vandra fritt fick hon aldrig mer göra.
Vid den tiden hade Eva flyttat till Skärholmen och kattbeståndet utökats med en smoke-perser samt ett par tre abys. Lotta var fortfarande högsta hönset och hackade på alla andra i tur och ordning. Hon älskade dessutom att retas. Favoritnöjet var att gömma sig bakom en dörr och plötsligt hoppa fram och klappa till någon av katterna bakifrån. Speciellt förfärande för de stackars långhåren som skräckslagna flaxade iväg.
Lea Lotten chefade naturligtvis även över köket. Som alla abyägare väl känner till finns det ingen gluffigare katt. Ett paket strömming togs fram ur frysen och lades i vatten i en plastbytta. En annan bytta vältes över och ovanpå ställdes en stor kastrull. Matte går ut ett ögonblick. Vid hemkomsten skall strömmingen serveras. Eva tar bort kastrullen, gläntar på byttan och sim-sala-bim är det vara vatten kvar! Efter mycket noggranna undersökningar återfinns större delen av den toppa plastpåsen under köksbordet. Bredvid sitter Lotta och h i c k a r.
Vid ett annat tillfälle skulle Eva till lunch servera sig resterna av en harstek. Naturligtvis knyckte Lotta köttbiten. En vild jakt tog sin början. Lotta kutar, Eva efter, Lotta in under någon möbel, äter lite, syster hämtar sopborsten, Lotta kutar vidare och jag är övertygad om att hon skrattar. Eva tar henne till slut men Lotta vägrar släppa maten. Endast mattes hemliga vapen hjälpte - kallduschen. Men även det var efter stor tvekan.
En kortare tid bodde jag och undulaten Gunnar hos Cirkus Kalmering i Skärholmen. Vi brukade ha Rolig Timme en gång i veckan. Då flyttades Gunnars bur ut i hallen, sedan satte vi oss i en ring och beskådade spektaklet. Först kom alla katter, med mord i blick, men Gunnar var inte lättskrämd. Vilt skränande klättrade han runt och bjöd in katterna med ett ilsket "kom an bara"! Långhåren kastade in handduken på en gång. Abessinierna cirklade runt och gjorde fruktlösa försök att bända upp gallret. Gunnar tjattrade förolämpat och de drog sig avvaktande fyrtio centimeter tillbaka. Det var då Lotta kavlade upp tassarna och klev upp ovanpå buren. Beslutsamt och målmedvetet undersökte hon eventuella svaga punkter emedan hon då och då stack in sina vassa klor i springorna. Men till och med Lea Lotten fick ge upp när Gunnar. likt en något hjulbent, gul Tarzan kom klängande i burtaket och bet Lotta i den ena tassen efter den andra. När endast en återstod föll hon ner. "Skitkyckling..." fnös Lotta och drog sig värdigt tillbaka med sargad stolthet.
I sinom tid nedkom Lotta äntligen med rasrena barn. Och Gossen var naturligtvis den "lyckliga" fadern. Två av perserhonorna hade smittats av löpivern och födde ungefär samtidigt. Lotta som, vilket även tidigare påpekats, älskade att vara gravid eller amma, tyckte tydligen att hennes egen kull inte var tillräcklig. En dag satt två tjuriga persermammor och stirrade ilsket in i Lea Lottens låda, där det fullkomligt myllrade av luddiga, blå och röda rumpor samt några röda mindre luddiga, däremellan. Underst låg Lotta och spann som en motorgräsklippare.
.....parentes
En av abyflickorna namnades Finnsjös Daphne och hamnade hos Märtha Larsson. Senare blev Märtha tvungen att placera om henne och hon blev då en mycket älskad 60-årspresent till vår mor, som under stamnamnet Lindholmens, födde upp ett litet men fint antal abyungar. Daphne är nu som ler- och långhalm med sin halvsyster Dattis och tillsammans förpestar de tillvaron för gamla Fotbollen, pappas 15-åriga huskatt.
....slut parentes
Jag förde in en ny karl i huset, den ende man Lotta riktigt tänt på. Hans färger stämde inte med hennes, han är röd med svarta tecken, och han var livrädd för henne! Dessutom är han en schäfer. Men hon älskade honom med en förtärande passion. Hon kråmade sig, rullade, trampade och vek undan svansen för honom men han slog bara ner ögonen och skämdes som bara en hund kan. Han försökte förklara detta med "platonisk kärlek" men Lotta vägrade lyssna på sådant trams.
Plötsligt befanns Lotta vara dräktig igen! Hon hade bevisligen inte haft skuggan av en chans att träffa någon hankatt. När en veterinär bekräftade graviditeten, men tillade att den var på ett så pass tidigt stadium att det inte syntes skelettdelar på röntgen började vi kasta misstänksamma blickar på hunden. (Den där stora stjärnan i öster visade sig inte heller, så någon måste ju vara skyldig!) Lotta var emellertid nöjd och plockade som vanligt sin päls till oigenkännlighet. Det var ett tecken på lycka och oinvigda som såg henne trodde att hon hade skabb eller ringorm.
Eva vågade inte lämna Lotta ur sikte eftersom hon inte visste vilken dag som hon skulle föda. Jag var ditkommenderad som vakt allt som oftast. En morgon när jag kom var Lotta smal. Lådan var tom men jag hittade typiska förlossningsfläckar i Evas säng. Däremot fann jag inga ungar. "Himmel och plättar, hon har gömt dem" tänkte jag och började leta. Jag sökte på alla tänkbara platser och en hel del otänkbara. Resultat noll. "Mors, hon har ätit upp dem" var nästa desperata tanke. Eva var på hemväg, i en förmodligen mycket bötesbelagd fart, och konstaterade vid hemkomsten att Lotta trotsat de flesta naturlagar och nedkommit med trenne små vattenblåsor, bildade genom självsuggestion.
Den här gången var Lea Lotten inte nöjd. Hon blev grinigare och grinigare och till sist hade hon och de andra katterna fått precis nog av varandra. "Jag tar min matskål och går" sa Lotta och flyttade hem till en ensamherre Bollnäs. Han har ett handikapp och tillbringar större delen av sin tid hemma med Lotta. Åker han bort följer Lotta med, i en sele på axeln. Hon njuter av att ensam få all husses uppmärksamhet och ger i gengäld honom all sin. När vi kommer på besök hälsar hon avmätt och viker sedan inte från husses knä. Hon utstrålar äganderätt och jag tror att hon har en mycket, mycket lycklig ålderdom.
