Jag letade i en av mina bokhyllor efter en sak och hittade en annan....   En gammal pärm med kåserier som jag skrev till Stockholms Kattklubbs tidning, SK-bladet, för ca 40 år sedan.....(Vad hände? Det var ju ganska nyligen, va?)

Jag vet att det finns ett litet fåtal vänner från den tiden, vänskaper som återupptagits tack vare facebook. Jag kan inte undanhålla detta tidstypiska dokument från er!

Den här texten var publicerad i SK-bladet nr 1-2 1984

Min man har ett förhållande.....

Jag ha känt till det en längre tid, men jag vill inte göra så stor affär av det. Mest för barnens skull. Det är inte så att han försummar mig i förmån till henne eller så. Oh nej, hon betyder ingenting för honom, hon är bara en roande sysselsättning på hans väg mellan två punkter. Exempelvis mellan kylskåpet och TV:n. Det händer att han vräker omkull henne på rygg på hallmattan, fattar med sin stora hand över hennes bröstkorg och kör runt, runt i allt snävare cirklar. Det slutar oftast med att hon rufsig och förbryllad över denna skrämmande men ändå eggande händelse kravlar in mellan hans knän, kastar sig omkull och brister ut i ett hänryckt KURR!! Maken, som är helt oberörd, reser sig, borstar av byxorna och går in i vardagsrummet igen. Utanför glasdörren ser jag en liten brun nos och två gröna ögon som stirrar dyrkande efter honom.

Det hela började egentligen för ungefär fyra år sedan då jag (lätt överviktig brunett med glatt humör), Havanna av Itza (som är precis vad namnet säger - Havanna, och numera solidariskt överviktig hon också), Fornhöjdens No CiCi (lite lättskrämd kanelfärgad oriental) och Danny (mycket lättskrämd schäfer) slog våra påsar ihop med maken och sonen Johan. Maken hade aldrig i hela sitt liv haft ett husdjur men tillät efter moget övervägande katterna i huset. De kloade i mattan, kräktes ibland på densamma och hårade överallt, vilket "husses" känsliga näsa inte mådde bra av. Denna, för övrigt ganska tjusiga näsa, hade ett f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t urskiljningssystem för hår. Hundhåren var inte på långt när lika irriterande som katthåren! Det berodde förmodligen på att hunden, till skillnad från katterna, var stor, stark och skräckinjagande. "Husse" ville inte ha någon "frökenhund" eller "kuddprydnad".

Nåväl, Danny och maken blev buspolare emedan hans förhållande till katterna förblev kyligt. De brukade inte gå i vägen för varandra och när maken inte var hemma fick de komma upp på bordet och ibland smugglade jag in dem under täcket.

Men en dag föll fjällen från mina ögon, i drivor!!! Jag kom som vanligt hem på kvällskvisten från jobbet, stiger intet ont anande in i vår trivsamma förortsvåning och vad får jag se?!! Jo, maken drar mattes älskling fram och tillbaka på mattan, upprepade gånger, på rygg! Och snurrar henne runt, runt ivrigt utstötande motorliknande ljud! Efter en kort men intensiv kamp segrade moderskärleken och jag sade - Är du inte klok! Vad gör du?!! -Leker, hon tycker om det här!! - Tycker om, skrek jag, du plågar henne ju!!

Under tiden hade föremålet för hans bisarra humor krupit ihop mellan hans fötter och tittade bönfallande om mer upp på idolen. Jag stod som slagen blixten..... -Ja men titta här, sade maken och repeterade sin vansinnesfärd över mattludden. Samma resultat, hon kastade sig för hans fötter och hennes lilla bruna kropp darrade av återhållen åtrå - ta mig, jag är din!!

Under åren som gått har inget förändrats, hon tassar i hans fotspår och kråmar sig för att behaga honom. Men det är en hopplös, obesvarad kärlek, hävdar maken. Han bara leker  med henne och trampar på skärvorna av hennes trasiga lilla hjärta. Men när han tror att ingen ser honom så klappar han minsann både två och flera gånger och jag har till och med kommit på honom med att bära omkring henne i famnen!

Han får fortfarande inte följa med på kattutställningar för han uppför sig så illa. Han uttalar sig i förklenande ordalag om katter i allmänhet och utställningar i synnerhet. Men nog tycker jag att han växer några tum när vi kommer hem och jag nålar upp en ny kokard eller två på väggen.

Så det där med omplacering har vi skrinlagt. Vi behåller honom ett tag till, kissarna och jag!

Kerstin H

Champ. och Int. Prem. Havanna av Itza